Arty farty

Jag har länge funderat på att skriva en bok. En bok om min outtömliga kunskap som ska förmedlas till mitt ofödda barn. Däremot har jag märkt att det är i princip omöjligt att skiva utan att det låter töntigt. Då tänker jag att jag dömer mig själv för hårt och att det inte är sämre än någon annans smörja. Sant. Men vad säger det då om andra dåliga författares smörja? Jo att de inte dömer sig själva som jag gör. Att de tycker att det som de skriver är bra. Jag har grubblat på detta ett tag och tagit notis om vissa saker hos de "konstnärliga" och tycker mig kunna ana större pretention och mer självgodhet. En drastisk analys, jag vet. Jag önskar ju ofta själv tillhöra dem men känner mig alltid felplacerad och för extrovert för mitt eget bästa. Jag har en vän som läser på en känd designhögskola som gärna läser upp sina dikter för mig (jättejättedåliga) i tid och otid. En annan vän är "konstnär" och hade i dagarna utställning i stans konstmuseum (åxå jättedålig). Hur kan man nöja sig med något som är mindre än unikt och genialt?