måndag 11 januari 2010
Skitdag
Kl är 15.22 och jag sitter fortfarande i morgonrock. Skönt kan vissa tycka. Ångest tycker jag. Lägenheten är skitig som fan och av nån jävla anledning har jag bölat i typ två timmar i sträck. Vet inte riktigt varför. Började med att jag läste en krönika om en mamma som fått bröstcancer, började tänka på erik och på eriks begravning. Började tänka på att jag inte har pratat med min syster på 1 år och tre månader. Att hon har hunnit fått en dotter under den här tiden som jag inte träffat och inte fått några bilder på föränn häromdagen från hennes son som mailade till mig. Jävla Jenny din förbannade skitsyster. Så jävla genomrutten människa. Vem fan säger upp bekantskapen med sin egen lillasyster för att man inte kan/vill möta motstånd? Ingen i familjen har vågat säga ifrån till dig förutom jag, och strategin är ju tydlig. Ställer man till ett jävla liv och klipper familjeband hit och dit för minsta lilla så lär man folk att hålla käften istället. Ingen vill ju att Jenny ska bli på dåligt humör. Schhh! håll jävligt låg profil allihopa. Parera de bitska kommentarerna med ett förlåt varvat med ett leende så bygger vi bra familjesammanhållning. Är Jenny glad är familjen glad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Vi hade en sån i vår familj. Hade. Hon mår nog bättre efter brytningen. Det är väl snart femton år sen. Min mamma och moster tycker egentligen bara att det är skönt. Jag och mormor känner oss väldigt bortvalda. Men oavsett så brukar diskussionen kring henne avslutas med "tänk så mycket vi slipper". Så det kan ju också vara ett sätt att tänka.
Och lösningar med kaffebröd och nya vänner är ju inte fy skam dom heller.
ja det hjälper ju lite att tänka så faktiskt. Jag brukar även försöka tänka att "hon vet inte bättre och saknar därför förmåga att agera på något annat sätt" att det är hennes dysfunktionella krishantering lixom. Ja i det här fallet är ju ironin verkligen att det är hennes förlust, då det är hon som förlorar en bra syster och definitivt inte vise versa. Tack för ditt stöd, det hjälper alltid lite när man känner att man inte är ensam.
Skicka en kommentar